Texten under är saxad från: http://www.stoppafralagen.nu/
Folksamling till stöd för demokratin och de riksdagsledamöter som imorgon kommer att rösta nej till FRA-lagen! Kom som du är. Om du vill markera extra - bär något vitt. Kom ihåg: Vi är där för dem som röstar nej. Om du träffar/ser en ja-sägare, var vänlig!

Såg på matchen Sverige-Spanien igår kväll. Och efter det sura lilla slutet skrev jag tillsammans med min kära kusin (http://karinm.blogg.se) denna låt. Den talar bäst för sig själv!

Henrik Larsson - Det gick ju ganska bra ändå



Texten:

Jag tror på tomten och på troll jag tror på ufon och på Reinfelts koll
Jag tror jag blir snäll av alkohol Och jag tror att vi tar guld i år

Nu ror vi segern i hamn Sätter på kartan vårt, stolta namn
Segern är vår, segern är vår Vi vinner medaljen i år
Segern är vår segern är vår

Refr. Sverige sverige fotbollsland We are the champions, ge oss er hand
Öpnna ert mål, låt oss gräva ert guld Vi har allt att vinna, vår EM-oskuld.
Wah, owuah ...

Det gick ju ganska bra ändå Vi var ju så nära i år
Vi tar nog guldet nästa vår för vi var ju så nära i år

vi hade ju Zlatan i vårt lag Ljungberg svassa som en...fotomodell
Och alla såg att vi var bra Vi skulle ha blivit årets skräll
Men vi åkte ut i år igen

Refr.

Men vi åkte ut i år igen Precis som i alla andra M Vm 88, Em 76, Em 98 Vm 66 Torskade i England, förlorade i Rom Sumpade här hemma, och i Lissabon

Refr.

För vi har ju världens bästa lag...

Allas vårt hatobjekt har återvänt. Med 200 kilo mer muskler, marginellt
mindre hjärna och befriad från sin mänskliga boja är han tillbaks för att
skipa orättvisa. Snart på en biograf långt ifrån dig.

Som ett steg på min väg mot god hälsa och rosiga kinder har jag inlett projektet cykel.
Projektet cykel går, som namnet antyder, ut på att förflytta mig medelst en rostig men
väloljad damcykel varthän jag än önskar sätta min fot. Givetvis inom en rimlig radie
från lyan. Idag var målet min spansklektion på Sveagatan. Naiv optimist som man
stundtals är lockade solens strålar och termometerns 20 grader till en sparsmakad
utstyrsel. Detta ångrade jag bittert efter några hundra meter i morgonkylan i skjorts
och t-shirt. Hemvägen var något varmare, men långtifrån svettframkallande.

I slutänden måste jag dock säga att det är skönt att veva sig fram igen.

Björkhagens näst fräsigaste kärra

Såg den här parkerad utanför Björkhagens bibliotek imorse. Vill ha-faktor
är stor!

Häromdagen återupptäckte jag modelleran. Varför glömmer man bort
att man kan ha så roligt med lite färggrant kladd?

Så ska man då skriva de första raderna på denna eminenta första utgåva av en blogg som kommer att revolutionera sättet vi relaterar till skavsår. Jag förmodar att dessa första rader antingen bör ge en god och nyanserad bild av människan bakom myten. Alternativt kan kryptisk poesi användas för att ge sken av ett stort intellekt bakom en mystisk och simultant lockande och skrämmande fasad.

Tårar svettas.
Svett rinner ner för kall barnakind.
Blod i friska ögon.
...
Smärta, njutning.
...
Emotionell kollaps.
Filmjölk i skägget.


Måhända finns det en poäng i att samla några citat som är mina ledord i livet och mitt stöd i stunder av sorg och vemod.




...Eller inte.


Vad vill jag då åstadkomma med denna digitala dagbok?

Vill jag fläka ut mig själv och mina mörkaste, smutsigaste och mest föraktansvärda karaktärsdrag? Inte just idag.

Vill jag ge sken av att vara en större och viktigare person än jag egentligen är? Projicera mitt mikrokosmos på det digitala universumets mastodontiska duk och spegla mig i glansen av min egen fåfänga? Givetvis.

Vill jag förändra världen genom att presentera enkla lösningar på komplicerade problem och att skrika högst och mest? Kanske det.

Vill jag dela med mig av mina personliga problem och tvångsmässiga negativa tankemönster för att visa att ni inte är ensamma om att vara neurotiska i den kalla cyniska värld vi lever i? Så fort jag utvecklat min neuroticism lite mer.

Vill jag locka till skratt och igenkännande nickningar i hus och stuga? Varför inte. Kan jag locka någon till ett snett litet leende så har jag ju åstadkommit något.

Frågan som kvarstår är dock fortfarande: Varför?

Och svaret, ett antiklimax av astronomiska mått, får då bli:

Varför inte?